Resan från helvetet

Det tog faktiskt nästan en vecka att komma i form efter vår grymma resa till Irland. En resa full av massa kul och en del mindre kul.

På Säve får de inte ihop antalet pax i planet med vad det skall vara, vi är en för mycket. Det tog 2 timmar att reda ut vem det var och det var med hjälp av en fruktansvärt snorkig liten bitch som snäste av alla frågor som kom från paxen. Det kommer fram att den snorkiga lilla bitchen har släppt på en dam med ett gammalt boardingpass.... Då meddelar piloten, som bryter kraftigt på holländska och som man knappt förstår för han har micken typ i halsen, att alla skall gå av för att planet komer inte att lyfta ikväll. Uppror. Alla blir helt galna. Vi sitter omgivna av en skotte och resten engelsmän och de är ju inte rädda för att ge röst åt sina åsikter. Så vi går av, knör in oss i terminalen och efter mycket om och men så får vi gå på planet igen, för då skall vi lyfta iallafall. Vi lyfter.

Jag somnar.

Och vaknar när vi börjar gå ner för landning. Slumrar vidare, och vaknar till igen när vi efter att ha gått ner i höjd går upp igen. Hmm.. jaja, det är ju dåligt väder, han tar nog bara en sväng och går ner igen, tänker jag. Slumrar till igen och vaknar av att KJ petar lite på mig. -Alla sitter och håller varandra i handen. Jag ser mig omkring och ser att alla faktiskt håller varandra i handen och ser skräckslagna ut. Det blåser ute, det känner man i planet, och det är dimmigt och regningt. Darrigt och skakigt går vi ner igen för att landa. På grund av dimman ser man ingenting, man har ingenting att orientera sig efter. Till slut släpper dimmorna och jag ser att vi är precis i slutfasen av landningen. PANG! Vi slår ner marken, den hårdaste landning jag har varit med om, hela kabinen drar kollektivt efter andan och håller varandra ännu hårdare i handen. Piloten ställer sig på bromsen och vi bromsar hårt och aningen vingligt. Till slut stannar vi och då släpper spänningen och alla applåderar. Men var är vi? Det tog ju lite lång tid att flyga, har vi landat på Stansted? Alla ser sig frågande ut. Piloten säger återigen något med micken i halsen, ingen förstår vad han säger. Jag ser ut genom fönstret när bussen som skall forsla oss till terminalen kör upp bredvid oss:

"Welcome to Luton Airport"

OK! Vi får av en flygvärdinna reda på att vi kommer att bli forslade med buss till Stansted, men hon vet inte var och när. Så efter att ha fått vårt bagage hittar vi en representant för handlingbolaget som meddelar att det kommer en buss men den kommer inte förrän om knappt en timma.

Efter 45 minuter kommer bussen och glada i hågen går vi ombord. Mot Stansted! Tre gången får vi stanna intill vägkanten för att släppa fram mötande trafik, vägarna är så smala så det är svårt att få plats. Klockan 5 är vi på Stansted - 6 timmar försenade. Men får vår del var det egentligen rätt bra för vi slapp ju att spendera natten på Stansted.

Trötta och slitna letar vi reda på sittplatser och slår oss ner för att reda oss varsitt bo för att få lite vila innan KD kommer.
Utrop var tionde minut, en dörr som har fastnat i öppet läge och släpper in iskall luft, högljudda ryssar är något av det vi får uppleva. Det bästa var kl 6 när vi hör följande medelande:
"Will the person who has left unattended baggage and C H I L D R E NNNN (med klanderfullt brittiskt tonfall) in the check in area, please attend to them immediately."

En riktigt mardrömsstart på resan alltså. Men så här i efterhand är det ju rätt kul.