Sig självt

Kompromisser hör till. När slutar man kompromissa och börjar köpslå med sig själv? Skall man köra på precis som den man är och hoppas att det håller i längden? Om man inte gillar somliga sidor av sig själv och försöker ändra på det kan det gå väldigt långt om man samtidigt skallmkompromissa i just de områdena.

Ibland applicerar jag självcensur på vad jag skriver och uttrycker till J. Men det här med brutal ärlighet passar inte i särskilt många sammanhang.

När jag stör mig på att vissa människor ur Js förflutna flyter upp då och då och kräver uppmärksamhet hur mycket skall man då kommentera? Ingenting.

Det finns en människa som har en en särskild och värnad plats i hans liv utan att förtjäna det för ett ruttet öre. Manipulation, fjäsk, smicker, ett låtsandes att vara mer vänner än vad de är.

Tyst min mun så får du socker..

Framåt stadigt

Det är så himla bra med J. Konstigt att en människa skall ha så stor inverkan på hur man mår, man tror ju att man är sin egen lyckas smed - men tusan alltså. En härlig man i livet hjälper till!

J är härlig. Jag känner mig naturlig och mig själv med honom. Han tycker att jag är avslappnad och fin att vara med. Precis så som jag tycker om honom.

Vi är trygga i varandra, jag tror detta är nåt stort.

På jobbet har jag nu fått ett vikariat. Jag trivs bra men restiden tar ut sin rätt, kul är det inte. Och på fredag skall jag köpa mig en varm och skön jacka så att man kan stå i blåsten, kylan och skitvädret utan att frysa sönder.

Status: låg

Nu är det officiellt att J och jag är ihop. Ibland tycker jag att det har gått så jävla fort och att jag är osäker på det här och ibland känner jag bara stor lycka och glädje inför vad som komma skall.

Grejen med J är att han är underbar att vara med. Han är lättsam, smart, vettig, klok och rolig. Han gillar att aktivera sig, han är inte trög att få med på saker och ting. Han är snäll och omtänksam, han betraktar sin omvärld och ser genom mina fasader och mina later. Han tar mig för den jag är och tycker genuint om mig för mig. Han bryr sig om mig och hur jag mår, frågar alltid om varför jag är ledsen och om han kan göra nåt. Jag trivs så bra i hans sällskap, det känns väldigt bra.

Krasst sett är vi i två helt olka faser i livet, för honom väntar utbildning, byte av jobb, etablering på arbetsmarknaden på ett helt annat sätt än vad som vart aktuellt för honom tidigare.

För mig väntar fortsatt jobb på arbetsmarknaden, kanske byte av jobb, familj kanske.. Jag har aldrig velat ha barn, men efter att syskonbarnen kom har man ju omvärderat sina känslor lite. Jag är fortfarande inte säker, men om det skall bli nåt känns det som att det är inom tre år som det måste ske.

Vad jag menar är att i min ålder har man inte råd att känna efter och vänta så jävla länge.

Jag går på ett nytt preventivmedel som jag mår lite so so på. Så jag tror att det gör mig osäker på vad jag känner. För fram till dess att jag började med det så var allt bara bra. Jag blir inte så vansinnigt arg som det sista, mer deppig och ledsen. Och så visar svartsjukan sitt fula ansikte.

Jag trodde jag hade fått den under kontroll, men ibland när J gör vissa saker - skriver till en gemensam kompis exempelvis så kan jag bli super... jag vet inte vilken känsla jag får. Arg? Sotis? Avundsjuk? Orolig för att han känner henne mer än vad jag gör? Orolig för att han har roligare och mer intressanta samtal med henne än med mig? Orolig för att han lufta om vårt förhållande med henne och att hon på så sätt skall få del av hans känsloliv på ett annat sätt än vad jag får?

Det känns som att de alltid har så kul ihop, att de alltid har så mycket roligt att prata om , som att de tycker samma om allt det där man skall tycka samma om och som J tycker är viktigt, musik tänker jag på nu. De gillar samma band, samma åsikter, de tänker på samma sätt oftast.

Och ibland är hon nedlåtande mot honom , hon kan säga saker till honom på ett sätt som hon aldrig skulle kunna säga till mig på samma sätt. Hans åsikter, känslor och övertygelser är lksom inte lika mycket värda, det han tycker är viktigt är bara strunt, han är motbjudande, och tvingas ständigt att stå för sina åsikter - nåt som inte hon behöver göra. Hon har ett tydligt storasysterkomplex som ger henne ohindade befogenheter att säga saker på ett kränkande sätt. Deras syskonkärlek/bråk går mig på nerverna.

Särskilt jobbigt eftersom de tycker mycket om varandra, bryr sig om varandra och har kul ihop.

Det känns som att jag inte får vara med i deras klubb.

Det är som att jag behöver ständig uppmuntran, bekräftelse om att jag duger. Jag känner mig inte lika på hugget som tidigare, mindre kreativ, mindre rolig, mindre energifylld. Det är jobbigt. Kombinationen av deppigheten/ledsenheten och deras klubb-beteende får fram det värsta inom mig.

Pojkar

Jag träffar Mr J rätt mycket nu, det käns bra. Han är prestigelös, omtänksam, han betraktar sin omvärld och tycker genuint om kvinnor. På många sätt är han helt ljuvlig. På andra sätt är han inte fullt lika bra. Alkoholintaget är rätt hög, jämnhet i självkänslan saknas -fast det är väldigt bra just nu. Han rackar ner på sig själv rätt mycket ibland.

Är det bara för att jag har en sån jämnmurad självkänsla som jag inte förstår hur han har det? Å andra sidan vet jag inte vad det beror på, för så långt har vi inte kommit ännu. Men jag tror att jag skulle vilja det.

Han är fin. Jag tycker om honom.

Potter

Hämtade Harry Potter igår. La mig i soffan och steg inte upp förrän det var dags att sova. Vill bara hem och fortsätta läsa.

Åter

Nu är det sommarlov på jobbet och det är precis lika segt som förra året. Jobbar sista veckan nu innan semestern som skall spenderas slappandes och slöandes så mycket som möjligt. Det blir en del idiotsysslor nu, men det är sånt som skall göras det med. Sortering och uppmärkning av CD-skivor tex. Snart skall jag ge mig på att styra upp dokumentationen av mässan. Det skall iofs bli rätt trevligt.

Den senaste tiden har jag umgåtts rätt mycket med en gammal arbetskamrat. Vi har kul ihop och han är otvungen att umgås med,rolig, snäll och fantastiskt omtänksam. Jag vet inte om det är nåt mer där, det finns både för- och nackdelar med det. Han har saker han måste ta tag i för att släppa sitt ohälsosamma förhållande till diverse droger. Och alkohol. Han ligger i riskzonen så att säga. Det är ju inte något man vill ge sig in i. Vi har kul nu, det får vara så så länge.

Annars känner jag mig tjock. Har slarvat generellt med träningen och tycks bara öka och öka i vikt. Är det en känsla som genomgående finns hos mig så är det att jag känner mig tjock. Det är som att man kan gå upp, gå upp, gå upp och man märker inte av det förrän plötsligt TJOFF! Så känner man allt på en gång. Å andra sidan behövs det inte så mycket viktminskning för att man skall känna att man är på rätt väg och bli peppad att fortsätta träna och äta ordentligt. Det är bara att ligga i.

mixta

Jag undrar om min chef har fått för sig att jag inte behöver/gillar beröm och positiv kritik för hon nämner typ aldrig att man gör nåt bra. Inte för att jag vill att hon skall springa och gulla med mg men ibland känns det gätt att höra att man gjort nåt bra.

Vi hade genomgång av mässan idag och en av kollegorna tyckte att jag hade gjort ett bra jobb. Det kändes så jäkla bra för jag värdesätter hans åsikter och gillar honom jättemycket. Fast han är värsta retstickan.

På denaste har det varit tråkigt här. Jag får ingen ro att ta tag i saker och ting utan ligger mest och slöar och mår dåligt för att jag inte tar bättre vara på dagen. Det är ju sjukt.

Jag trivs inte i köket - där vill jag möblera om. jag vill ha tillbaka det runda vita bordet istället. Men var skall jag göra av det här? Köra tillbaka det till dad?

Jag gillar inte sovrummet - där vill jag tapetsera om, för gulrandig tapet är inte så himla hett. Och där tar sängen upp så mycket utrymme. En ny säng hade varit fint, men pengarna... Högst upp på listan ligger en ny dator. Jag räknade på det och med tyg till gardiner och nytt sängomdrag, två planscher ocht vå ramar + nåt litet till skulle det gå på 1300 pix (förutsatt att tyget kostar 100 kr metern, och det gör det inte så ofta...). Det är inte så farligt egentligen. Det får bli på augustilönen.

Jag är frisk, jag har ett fantastiskt jobb och ett boende som är underbart. Goda vänner och friska syskonbarn. Livet leker!

Men va fan!

Fisen fick reda på häromdagen att hon skall gå upp till heltid och plocka över en del uppgifter från säljet. Det är bra för henne, för hon har kassa armar och kan inte jobba ute i verkstan.

Vad jag tycker är jobbigt är att hennes samtal med chefen innebar att de diskuterade min framtid och det gillar jag inte. Varför skall jag få höra på omvägar hur det kommer att bli för mig? Även om det inte är klart ännu kan väl chefen berätta vad hon har hört och hur hon har tänkt sig?

Jag vekligen avskyr när folk diskuterar mig och mitt liv över mitt huvud. Jag verkligen avskyr när folk vet nåt om mig som inte jag vet, eller har fått veta först.

Dessutom är jag besviken på bossen pga svikna löften på mässan. Jag trodde faktiskt att hon skulle upprätthålla sin del av avtalet när hon påtalade att hon var allvarlig tre gånger på kvällen.

Och så börjar det bli fetjobbigt med pendlingen. Det är nog dags att börja planera flytten.

Solo

Fortfarande hemskt skönt att bo ensam. Det skönaste är nog att jag själv får välja vilklet slags ljud det skall vara i lägenheten, inte tvingas ha tv:n på skvalandes pålagda skratt från crappiga amerikanska tv-serier som visas på förmiddagarna på helgen. Eller Jackass på kvällen..

Bra idag: skönt att vara uppe tidigt
Mindre bra idag: viss bakfylletendens.. Det blev en rätt hård after work igår. Men rolig!

Ensamboende

Jag bor ensam nu. Det är skönt.

Mannen skötte sig inte så jag bad honom att flytta, han hyr en polares lägga i andra hand, på andra sidan stan. Han blev arg när jag bad om nycklarna. Men vad trodde han?

Jag har möblerat om i köket. Fixat i ordning i vardagsrummeet. Sover på andra sidan sängen. Ibalnd saknar jag honom, men oftast inte.

För ngefär en månad sen kände jag att det var trögt att andas, jag blev yr ibland och mådde allmänt kass. Psykosomatiskt som fan för nu mår jag toppen. Förutom att jag är förkyld och blivit av med halva smaksinnet, men förkyld blir man en gång om året och nu var det dags.

Det är diskat nästan varje dag. Inga sockar runt soffan. Inget äckligt porslin som står och luktar. Inga äckliga snusprillor som stinker, det är renare, lugnare och skönare.

Jag har tagit ett proaktivt beslut som har gjort mitt liv bättre. Jag har tagit ansvar för att inrätta mitt liv så bra som jag kan. And I feel goooood!!

Flytt

Snart flyttar han. I tre månader har en en andrahandslägenhet. Hanf rå inte bo hos mig längre för jag är trött trött trött på hans minimala ansträngningar att ta ansvar för vårt gemensamma hem. Haha.

Just nu är det värsta att jag måste greja en egen dator. Hmm..

Längtar till ensamheten. Mfast det är läskigt också, man är ju van att bo ihop.

Bäst idag, hittills :solsken och vackert väder
SÄmst idag: inget.