Framåt stadigt

Det är så himla bra med J. Konstigt att en människa skall ha så stor inverkan på hur man mår, man tror ju att man är sin egen lyckas smed - men tusan alltså. En härlig man i livet hjälper till!

J är härlig. Jag känner mig naturlig och mig själv med honom. Han tycker att jag är avslappnad och fin att vara med. Precis så som jag tycker om honom.

Vi är trygga i varandra, jag tror detta är nåt stort.

På jobbet har jag nu fått ett vikariat. Jag trivs bra men restiden tar ut sin rätt, kul är det inte. Och på fredag skall jag köpa mig en varm och skön jacka så att man kan stå i blåsten, kylan och skitvädret utan att frysa sönder.

Status: låg

Nu är det officiellt att J och jag är ihop. Ibland tycker jag att det har gått så jävla fort och att jag är osäker på det här och ibland känner jag bara stor lycka och glädje inför vad som komma skall.

Grejen med J är att han är underbar att vara med. Han är lättsam, smart, vettig, klok och rolig. Han gillar att aktivera sig, han är inte trög att få med på saker och ting. Han är snäll och omtänksam, han betraktar sin omvärld och ser genom mina fasader och mina later. Han tar mig för den jag är och tycker genuint om mig för mig. Han bryr sig om mig och hur jag mår, frågar alltid om varför jag är ledsen och om han kan göra nåt. Jag trivs så bra i hans sällskap, det känns väldigt bra.

Krasst sett är vi i två helt olka faser i livet, för honom väntar utbildning, byte av jobb, etablering på arbetsmarknaden på ett helt annat sätt än vad som vart aktuellt för honom tidigare.

För mig väntar fortsatt jobb på arbetsmarknaden, kanske byte av jobb, familj kanske.. Jag har aldrig velat ha barn, men efter att syskonbarnen kom har man ju omvärderat sina känslor lite. Jag är fortfarande inte säker, men om det skall bli nåt känns det som att det är inom tre år som det måste ske.

Vad jag menar är att i min ålder har man inte råd att känna efter och vänta så jävla länge.

Jag går på ett nytt preventivmedel som jag mår lite so so på. Så jag tror att det gör mig osäker på vad jag känner. För fram till dess att jag började med det så var allt bara bra. Jag blir inte så vansinnigt arg som det sista, mer deppig och ledsen. Och så visar svartsjukan sitt fula ansikte.

Jag trodde jag hade fått den under kontroll, men ibland när J gör vissa saker - skriver till en gemensam kompis exempelvis så kan jag bli super... jag vet inte vilken känsla jag får. Arg? Sotis? Avundsjuk? Orolig för att han känner henne mer än vad jag gör? Orolig för att han har roligare och mer intressanta samtal med henne än med mig? Orolig för att han lufta om vårt förhållande med henne och att hon på så sätt skall få del av hans känsloliv på ett annat sätt än vad jag får?

Det känns som att de alltid har så kul ihop, att de alltid har så mycket roligt att prata om , som att de tycker samma om allt det där man skall tycka samma om och som J tycker är viktigt, musik tänker jag på nu. De gillar samma band, samma åsikter, de tänker på samma sätt oftast.

Och ibland är hon nedlåtande mot honom , hon kan säga saker till honom på ett sätt som hon aldrig skulle kunna säga till mig på samma sätt. Hans åsikter, känslor och övertygelser är lksom inte lika mycket värda, det han tycker är viktigt är bara strunt, han är motbjudande, och tvingas ständigt att stå för sina åsikter - nåt som inte hon behöver göra. Hon har ett tydligt storasysterkomplex som ger henne ohindade befogenheter att säga saker på ett kränkande sätt. Deras syskonkärlek/bråk går mig på nerverna.

Särskilt jobbigt eftersom de tycker mycket om varandra, bryr sig om varandra och har kul ihop.

Det känns som att jag inte får vara med i deras klubb.

Det är som att jag behöver ständig uppmuntran, bekräftelse om att jag duger. Jag känner mig inte lika på hugget som tidigare, mindre kreativ, mindre rolig, mindre energifylld. Det är jobbigt. Kombinationen av deppigheten/ledsenheten och deras klubb-beteende får fram det värsta inom mig.