Lite ledset men mycket bra i stort

Det har blivit lite roligare på jobbet, jag har fått lite andra saker att göra, bland annat ett chefsjobb som jag tror kan bli kul. men känner att jag fortfarande vill söka mig där i från. Det är jobbigt att vara borta så många timmar från hemmet.

Men nu blir det bebis i sommar så just nu är det ju inte läge att söka nåt annat. Men senare. Så snart som möjligt.

Prinsen söker jobb, med ljus och lykta, men hittar inget, det är inte lätt när urvalt för hans del inte är så himla stort. Arbetsgivare har så löjligt höga krav för vissa rätt simpla grejer och när man vet vilka miffon som sitter därute och vet att min prins skulle göra ett så mycket bättre jobb än nån av dem men bara för att han inte har nån utbildning så blir jag så himla ledsen. Det är inte enkelt om man är lite trekantig att passa in i det här samhällets jävligt fyrkantiga hålrum. Jag önskar av hela mitt hjärta att han ska få ett jobb som han gillar, där han behandlas bra och kan vara ett tag.

Ingen av oss är ju karriärskåta så det är ju bra, men jag önskar så mycket att han får häng på nåt kul och utvecklande. Han är inte deppig med nedslagen och han säger att det känns hopplöst ibland. Det är ledsamt att stå vid sidan om och se sin älskade kämpa. Jag önskar att jag kunde göra nåt.

Det är egentligen den enda mörka fläcken. Vi har ett jättefint förhållande, ska ha barn tillsammans och planerar att knyta hymens band.

Idag har jag fått mig en släng av "dagarna som man bara går och väntar på att de ska gå är livet som rinner en genom fingrarna, varför tar jag inte vara på det bättre"-angst. Lite vårdeppighet kanske.

Jag, vi, har det väldigt bra.