Förälder

Det här med föräldraskap är lurigt.

Ett självutplånande föräldraskap är inget för mig. Jag är helt på det klara med att om jag ska fungera som förälder måste jag ha egentid och göra vuxensaker helt utan barnet. Jag har ju en relation med mig själv som inte har alls med henne att göra.

Jag tycker inte att det är så himla roligt alltid. Det är påfrestande att ha hand om ett litet barn, att ständigt vara på vakt, att aldrig få sjunka ner i nåt helt och hållet. Att kånka runt på henne jämt.

Och man kan ju inte ställa några krav på en bebis som är 4 månader. Vill hon inte leka själv och bara gnäller så får man ju sitta med henne i famnen.

Hela ens tillvaro går ju nu ut på att ta hand om bebisen och hon styr med järnhand. Det är en svår omställning när man har läggningen som jag har, att tycka om att bestämma och planera dagen. Det passar inte mig att totalt spontanstyras, jag mår bra av rutiner, ordning och reda, var sak på sin plats. Så ens vana krockar rätt hårt med bebislivet.

Så jag skapar mig projekt som jag kan bestämma över helt och hållet. Möblera om. Få ordning på vårt plockepinn och skapa ytorna vi drömmer om. Snart.

Mu och Bu

Just nu är det inte så kul. Just nu i vecka 35 och nu börjar det bli jobbigt efter en fantastisk graviditet i övrigt.

Svullna fötter + ben = två par skor som jag kan använda samt stödstrumpor som ett måste. Inte så kul när termometern visar 25 grader att knata runt i gummiskor och tjocka tantstrumpor.

Karpaltunnelsyndrom som gör att jag hela dagen har händer och fingrar som känns sömniga och bortdomnade. Handsvagheten tilltar, vissa burkar kan jag inte öppna. Kan inte hålla grepp för länge för då får jag jätteont. Ex ansade jag rödbetor häromdagen och det var inte så skönt efteråt.

Sånt som jag vill göra på min lediga tid funkar knappt att göra. Sitta vid stora datorn funkar inte i längden eftersom jag har fötterna nere och högerhanden stelnar till pga ensidigt grepp vid pekdonet. Läsa innebär att man måste hålla i boken och då får jag ont i fingrarna. Så böcker och tidningar måste ligga i knäet - men det går ju.

Dessutom har jag utvecklat en ömhet och tröghet i nacke och skuldror.

Men det värsta är att jag känner mig låst och bakbunden på grund av händerna, att vissa saker helt enkelt inte låter sig göras. Jag måste utveckla nån slags strategi för olika situationer som dyker upp för som det är nu blir jag bara ledsen och deppig.

Jag måste trots allt räkna med att jag har 5-7 veckor kvar innan bebisen kommer och om man skall läsa rehab-klininkens tjusiga pamflett får man räkna med 3 veckor - några månaders återhämtning innan händerna blir normala igen. Om de blir de alls.

Kort sagt. Just nu känns det inge vidare.

Lite ledset men mycket bra i stort

Det har blivit lite roligare på jobbet, jag har fått lite andra saker att göra, bland annat ett chefsjobb som jag tror kan bli kul. men känner att jag fortfarande vill söka mig där i från. Det är jobbigt att vara borta så många timmar från hemmet.

Men nu blir det bebis i sommar så just nu är det ju inte läge att söka nåt annat. Men senare. Så snart som möjligt.

Prinsen söker jobb, med ljus och lykta, men hittar inget, det är inte lätt när urvalt för hans del inte är så himla stort. Arbetsgivare har så löjligt höga krav för vissa rätt simpla grejer och när man vet vilka miffon som sitter därute och vet att min prins skulle göra ett så mycket bättre jobb än nån av dem men bara för att han inte har nån utbildning så blir jag så himla ledsen. Det är inte enkelt om man är lite trekantig att passa in i det här samhällets jävligt fyrkantiga hålrum. Jag önskar av hela mitt hjärta att han ska få ett jobb som han gillar, där han behandlas bra och kan vara ett tag.

Ingen av oss är ju karriärskåta så det är ju bra, men jag önskar så mycket att han får häng på nåt kul och utvecklande. Han är inte deppig med nedslagen och han säger att det känns hopplöst ibland. Det är ledsamt att stå vid sidan om och se sin älskade kämpa. Jag önskar att jag kunde göra nåt.

Det är egentligen den enda mörka fläcken. Vi har ett jättefint förhållande, ska ha barn tillsammans och planerar att knyta hymens band.

Idag har jag fått mig en släng av "dagarna som man bara går och väntar på att de ska gå är livet som rinner en genom fingrarna, varför tar jag inte vara på det bättre"-angst. Lite vårdeppighet kanske.

Jag, vi, har det väldigt bra.