Hösttråk

Det här har ju utvecklat sig till två-gånger-om-året-bloggen, men så är det i livet, somligt är man med ofta, annat får ligga för fäfot till man är redo för det igen.

Det har varit en lång och grå höst. Tråkig. Semester var inget bra, jag tyckte inte att jag fick till det med slappheten och ledigheten ordentligt. Kanske var det för att J jobbade på huset, och när en jobbar och den andra är hemma så blir det aldrig riktigt slappt. Sådär som man behöver. Istället blev det disk och vad ska vi äta till lunch och sånt trist.

Och sen har det varit rätt öken på jobbet. Det tog lång tid innan jag kom igång i gen efter semestern, innan jag fattade och kände nåt slags engagemang. Och nu är det snart julledighet. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att ag inte tycker att det är lika roligt längre. Jag känner att jag vill kunna jobba med precis det jag vill jobba med och slipp allt annat.

Det vore ju en orealistisk lyx.

Men denna hösten har kännts osedvanlig trist. Jag har dragit mig undan sällskap, men tyckt det varit roligt att hänga med vännerna när vi har gjort det. Middagar hemma hos varandra har varit svårt att få till, träffar på krogen, fika. Alla har väl varit trötta antar jag, men det är trist när man har så bra vänner att man inte orkar masa sig upp till en social nivå och bara träffas på en fika.

Men jag har inte orkat nåt. Inget kul.

Nu är det snart jul, träffa familjen och släkten. Lite ledigt, tre långhelger blir det. Sen i februari blir det iväg till Bohuslän för träff med vänninorna. Det ska bli kul.

Men problemet ligger väl i att man blir aningen för inaktiv, håller man ett litet tempo uppe är det enkelt att blåsa liv i elden. Betydligt lättare än att tända från början.

Mitt problemm

Jag inser att jag är jävligt fånig ibland. Men jag verkligen avskyr när folk bestämmer över mig på ett sätt som direkt påverkar hur min dag kommer att se ut eller vad jag ska göra.

Idag hade jag planerat motion, inköp av grillgrejer inför kvällen och packning inför resan.

Halv tio kliver min sambo in genom dörren och säger att det vore käckt att jag hängde med hans pappa för att tanka och tvätta bilen så kan jag köra den hem sen. Klockan tio åker ni.

Jaha. Jag hade tänkt sticka ut och motionera nu eftersom det passar bäst i MIN dag att göra det nu. Inte om en timma när jag är tillbaka.

Då läggs skulden på mig. Vi får ju låna bilen. Vi får ju anpassa oss.

Helvete! Jag inser ju att vi får anpassa oss om vi ska låna nåt av någon annan. Men kan man inte prata med varandra lite tidigare?

Jag fattar också att jag är orimlig - jag blir svinarg för detta. I grund och botten är det ju snällt att vi får låna bilen och att det är enklare för oss så här än att hämta den på annat sätt senare. Jag vill bara inte bli bestämd över så här.

Jag jag jag. Mig mig mig. Min min min.

Älskade

Sex är skönt, men det måste få komma naturligt. Stress och uttalade förväntningar går bort.

Idag låg vi och åmade oss i soffan. Sen blev jag plötsligt tröttare än trött. Då säger han: "Det är lugnt, vi kan sexa imorgon om vi känner för det då. Vi måste inte bara för att vi började lite. Pusspuss!"

Dessutom får jag choklad precis när jag inte klarar mig en sekund till utan. jag har världens finast man. Jag är glad för det.

Själaskav

Häromdagen hade vi gäster hemma. Som dök upp 2 timmar efter utsatt tid... Nu var vi hemma hos oss så det var väl kanske inte hela världen kan man tycka, men det är jobbigt att känna sig som gisslan i sitt eget hus. Det är nonchalant tycker jag att vara så sen. Varför är min tid mindre värd?

Men så klart blev det himla trevligt ändå. Massor av vin och prat och det är riktigt härliga personer båda två, alltid berikande att vara med dem.

Jag fick höra en del saker som jag fortfarande går och känner på. Att jag inte delade med mig om en blogg med en gång. Att jag bitchade lite mycket om en kollega. Att jag kanske borde anstränga mig lite mer i min del av relationen. Med mera.

Dessa kommentarer kom från en vän, en vän som uppenbarligen inte mådde jättabra. Det var inga påhopp bra ärliga reflektioner som luftades med en väninna.

Men nånstans är det som att det skaver ändå. Är det för att jag fick kritik och att jag är jävligt ovan med det? Att jag blev ifrågasatt. Det är jag inte van vid och försvarar mig dåligt, särskilt inte på såna områden som jag mest har emotionellt försvar.

Jag tycker att jag är öppen med det mesta, jag lägger mig inte i vad folk baserar sina beslut på. Vill de göra si eller så så får de göra det utan att jag värderar det. Åsikter har man ju, men jag bryr mig ärligt talat sällan om varför folk gör som de gör.

Så när jag får kritik för nåt som sedan är ok för en annan, det gillar jag inte.

Rastlös och i behov av förändring

Börjar tröttna mer och mer på jobbet. Vill hitta nåt nytt i stan.

Men man är bekväm, till 90% har jag det bra där jag är. Men jag är rastlös och vill flytta på mig.

jag vill flytta från den här lägenheten också. Den är helt ok, fantastiskt läge, nära till stan, mycket bra kommunikationer osv. Men, skabbig. När man börjar kika lite närmre på det så är det rätt slitet. Och så luktar det i källaren.

Och värden vill inte göra nåt åt det och förvaltaren är ett skämt.

En lite mindre, charmigare lägenhet. En mindre - ja, för att tvinga oss att göra oss av med saker. Vi har alldeles för mycket möbler och prylar.