Otrevnad och skav och gråt

Jag vill inte det här längre och det tär. Jag vill inte chefa. Jag vill hem. Jag vill hem!
Jag vill ha ett kul jobb, men det kan vara något helt annat. Jag vill resa. Jag vill gå på spelning. Jag vill träffa mina vänner och min familj oftare.

Det var mer eller mindre för att minnkarriär sluöle få en boost so  vi gjorde detta, så nu när jag inte trivs så känner jag ett oerhört dåligt samvete över det. Jag måste trivas och tycka jobbet är kul för det är ju för min skull vi är här.

Trivs inte med något ibland. Hemmet och familjen är fantastiska, men annars kan det vara.

Nu ska jag jobba för att råda bot på det här.

Förälder

Det här med föräldraskap är lurigt.

Ett självutplånande föräldraskap är inget för mig. Jag är helt på det klara med att om jag ska fungera som förälder måste jag ha egentid och göra vuxensaker helt utan barnet. Jag har ju en relation med mig själv som inte har alls med henne att göra.

Jag tycker inte att det är så himla roligt alltid. Det är påfrestande att ha hand om ett litet barn, att ständigt vara på vakt, att aldrig få sjunka ner i nåt helt och hållet. Att kånka runt på henne jämt.

Och man kan ju inte ställa några krav på en bebis som är 4 månader. Vill hon inte leka själv och bara gnäller så får man ju sitta med henne i famnen.

Hela ens tillvaro går ju nu ut på att ta hand om bebisen och hon styr med järnhand. Det är en svår omställning när man har läggningen som jag har, att tycka om att bestämma och planera dagen. Det passar inte mig att totalt spontanstyras, jag mår bra av rutiner, ordning och reda, var sak på sin plats. Så ens vana krockar rätt hårt med bebislivet.

Så jag skapar mig projekt som jag kan bestämma över helt och hållet. Möblera om. Få ordning på vårt plockepinn och skapa ytorna vi drömmer om. Snart.

Mu och Bu

Just nu är det inte så kul. Just nu i vecka 35 och nu börjar det bli jobbigt efter en fantastisk graviditet i övrigt.

Svullna fötter + ben = två par skor som jag kan använda samt stödstrumpor som ett måste. Inte så kul när termometern visar 25 grader att knata runt i gummiskor och tjocka tantstrumpor.

Karpaltunnelsyndrom som gör att jag hela dagen har händer och fingrar som känns sömniga och bortdomnade. Handsvagheten tilltar, vissa burkar kan jag inte öppna. Kan inte hålla grepp för länge för då får jag jätteont. Ex ansade jag rödbetor häromdagen och det var inte så skönt efteråt.

Sånt som jag vill göra på min lediga tid funkar knappt att göra. Sitta vid stora datorn funkar inte i längden eftersom jag har fötterna nere och högerhanden stelnar till pga ensidigt grepp vid pekdonet. Läsa innebär att man måste hålla i boken och då får jag ont i fingrarna. Så böcker och tidningar måste ligga i knäet - men det går ju.

Dessutom har jag utvecklat en ömhet och tröghet i nacke och skuldror.

Men det värsta är att jag känner mig låst och bakbunden på grund av händerna, att vissa saker helt enkelt inte låter sig göras. Jag måste utveckla nån slags strategi för olika situationer som dyker upp för som det är nu blir jag bara ledsen och deppig.

Jag måste trots allt räkna med att jag har 5-7 veckor kvar innan bebisen kommer och om man skall läsa rehab-klininkens tjusiga pamflett får man räkna med 3 veckor - några månaders återhämtning innan händerna blir normala igen. Om de blir de alls.

Kort sagt. Just nu känns det inge vidare.

Lite ledset men mycket bra i stort

Det har blivit lite roligare på jobbet, jag har fått lite andra saker att göra, bland annat ett chefsjobb som jag tror kan bli kul. men känner att jag fortfarande vill söka mig där i från. Det är jobbigt att vara borta så många timmar från hemmet.

Men nu blir det bebis i sommar så just nu är det ju inte läge att söka nåt annat. Men senare. Så snart som möjligt.

Prinsen söker jobb, med ljus och lykta, men hittar inget, det är inte lätt när urvalt för hans del inte är så himla stort. Arbetsgivare har så löjligt höga krav för vissa rätt simpla grejer och när man vet vilka miffon som sitter därute och vet att min prins skulle göra ett så mycket bättre jobb än nån av dem men bara för att han inte har nån utbildning så blir jag så himla ledsen. Det är inte enkelt om man är lite trekantig att passa in i det här samhällets jävligt fyrkantiga hålrum. Jag önskar av hela mitt hjärta att han ska få ett jobb som han gillar, där han behandlas bra och kan vara ett tag.

Ingen av oss är ju karriärskåta så det är ju bra, men jag önskar så mycket att han får häng på nåt kul och utvecklande. Han är inte deppig med nedslagen och han säger att det känns hopplöst ibland. Det är ledsamt att stå vid sidan om och se sin älskade kämpa. Jag önskar att jag kunde göra nåt.

Det är egentligen den enda mörka fläcken. Vi har ett jättefint förhållande, ska ha barn tillsammans och planerar att knyta hymens band.

Idag har jag fått mig en släng av "dagarna som man bara går och väntar på att de ska gå är livet som rinner en genom fingrarna, varför tar jag inte vara på det bättre"-angst. Lite vårdeppighet kanske.

Jag, vi, har det väldigt bra.

Hösttråk

Det här har ju utvecklat sig till två-gånger-om-året-bloggen, men så är det i livet, somligt är man med ofta, annat får ligga för fäfot till man är redo för det igen.

Det har varit en lång och grå höst. Tråkig. Semester var inget bra, jag tyckte inte att jag fick till det med slappheten och ledigheten ordentligt. Kanske var det för att J jobbade på huset, och när en jobbar och den andra är hemma så blir det aldrig riktigt slappt. Sådär som man behöver. Istället blev det disk och vad ska vi äta till lunch och sånt trist.

Och sen har det varit rätt öken på jobbet. Det tog lång tid innan jag kom igång i gen efter semestern, innan jag fattade och kände nåt slags engagemang. Och nu är det snart julledighet. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att ag inte tycker att det är lika roligt längre. Jag känner att jag vill kunna jobba med precis det jag vill jobba med och slipp allt annat.

Det vore ju en orealistisk lyx.

Men denna hösten har kännts osedvanlig trist. Jag har dragit mig undan sällskap, men tyckt det varit roligt att hänga med vännerna när vi har gjort det. Middagar hemma hos varandra har varit svårt att få till, träffar på krogen, fika. Alla har väl varit trötta antar jag, men det är trist när man har så bra vänner att man inte orkar masa sig upp till en social nivå och bara träffas på en fika.

Men jag har inte orkat nåt. Inget kul.

Nu är det snart jul, träffa familjen och släkten. Lite ledigt, tre långhelger blir det. Sen i februari blir det iväg till Bohuslän för träff med vänninorna. Det ska bli kul.

Men problemet ligger väl i att man blir aningen för inaktiv, håller man ett litet tempo uppe är det enkelt att blåsa liv i elden. Betydligt lättare än att tända från början.

Mitt problemm

Jag inser att jag är jävligt fånig ibland. Men jag verkligen avskyr när folk bestämmer över mig på ett sätt som direkt påverkar hur min dag kommer att se ut eller vad jag ska göra.

Idag hade jag planerat motion, inköp av grillgrejer inför kvällen och packning inför resan.

Halv tio kliver min sambo in genom dörren och säger att det vore käckt att jag hängde med hans pappa för att tanka och tvätta bilen så kan jag köra den hem sen. Klockan tio åker ni.

Jaha. Jag hade tänkt sticka ut och motionera nu eftersom det passar bäst i MIN dag att göra det nu. Inte om en timma när jag är tillbaka.

Då läggs skulden på mig. Vi får ju låna bilen. Vi får ju anpassa oss.

Helvete! Jag inser ju att vi får anpassa oss om vi ska låna nåt av någon annan. Men kan man inte prata med varandra lite tidigare?

Jag fattar också att jag är orimlig - jag blir svinarg för detta. I grund och botten är det ju snällt att vi får låna bilen och att det är enklare för oss så här än att hämta den på annat sätt senare. Jag vill bara inte bli bestämd över så här.

Jag jag jag. Mig mig mig. Min min min.

Älskade

Sex är skönt, men det måste få komma naturligt. Stress och uttalade förväntningar går bort.

Idag låg vi och åmade oss i soffan. Sen blev jag plötsligt tröttare än trött. Då säger han: "Det är lugnt, vi kan sexa imorgon om vi känner för det då. Vi måste inte bara för att vi började lite. Pusspuss!"

Dessutom får jag choklad precis när jag inte klarar mig en sekund till utan. jag har världens finast man. Jag är glad för det.